414
gördelmakaren, som har beslaget så länge hos sig, att jag tror, det jag aldrig får’et ur händerna på honom.
Fru Rangsjuk. Kära Knut, skynda på honom allt hvad du kan, och om du kan få dem snart färdiga, så skall jag vara skyldig dig drickspenningar för omaket.
Knut. Jag skall bjuda till, kära fru.
Fader Jöns. Jag kan inte annat än också låta herrn veta, att ännu ett par af herrns hemman efter all liknelse snart lära komma i samma lägervall som Granskogshemmanet, om ej i tid deremot bot skaffas.
Jesper. Ja, om det än vore flera sådana hemman, så har jag ändå nu inte tid att bry mig dermed.
Fru Rangsjuk. I ser ju, fader Jöns, att herrn nu är sysselsatt med andra, angelägnare saker. Derför borde I hafva försyn att besvära honom med era ledsamma förfrågningar. (Här skrattar återigen Birger, men kontinuerar dock att röka sin pipa utan att säga något.)
Fru Rangsjuk (till kusken). A propos, min kära Knut. Hur har du bestält om tigerhudarna, som hästarna skola hafva på sig?
Jesper. Ja, det var sant, jag hade så när glömt dem. Hur är det, Knut, blifva de inte snart färdiga?
Knut. Jo, herre, jag har varit i dag hos skinnarenSkinnare = buntmakare, körsnär., och han lofvade dem färdiga tills i afton.
Fru Rangsjuk. Men har du inte varit der och manat på honom mer än en gång i dag?
Knut. Nej, kära fru, jag har inte haft tid att vara mer än en gång hos honom i dag, för jag har haft så mycket att löpa med.
Fader Jöns. Jag måste ännu ge tillkänna, att . . .
Fru Rangsjuk. Nu kommer åter den lymmeln fram med sina sottiser. — Jag ber er, fader Jöns, att I nu lemnar oss litet i ro.
Fader Jöns. Jag tycker, att det är synd, att en sådan vacker egendom, som likväl herrskapet har, skall fara illa. Och som det är min skyldighet att påminna dervid hvad som behöfs, så måste jag ock görat, på det jag se’n måtte vara utan ansvar.
Jesper. Nå, låt honom då säga ut sin mening.
Fader Jöns. Jag skulle bara påminna, att vid gården
