416
herrn. Jag känner honom nu inte mer igen, och aldrig har jag nånsin förr hört herrn tala så underligt som nu. Nå, må göra då, efter herrn då ändtligen med all makt vill sin egen skada, så skall jag inte säga mera deremot, men begär bara det, att herrn vill vara så god och gifva mig mitt afsked. Ty jag vill inte längre hafva att beställa med en sådan gård, som husbonden sjelf arbetar på att bli förlorad. För som jag märker, så är nu allt på en sådan väg, att det lär väl dra’ till fanders alltihop, innan leken lyktas.
Jesper. Resonnera inte längre här, slyngel, utan packa dig din väg, och gör som jag befalt. (Jöns går ut.)
Fru Rangsjuk. Knut, gå du till skinnaren och laga, att tigerhudarna ändtligen snart bli färdiga. (Knut går ut.)
Sjunde scenen.
Birger, Jesper, Fru Rangsjuk, två lakejer.
Birger (slår askan ur sin pipa och säger sedan åt lakejen:) Hör, min gosse, slå nu i ett glas dricka åt mig och stoppa i ändå en pipa tobak. Fru Rangsjuk. Har min svåger ännu inte mera hunnit än med en pipa bara?
Birger. Nej, min högtärade, gunstiga och nådiga fru svägerska, jag har ännu inte hunnit mera med, utan nu vill jag först begynna på den andra. Emellertid har jag rätt suttit och roat mig åt edra resonnementer med kusken och fogden.
Fru Rangsjuk. Det är mig kärt, om vi dermed kunnat roa er, min svåger.
Birger. Jag har suttit och förundrat mig öfver denne min ärlige herr broder Jesper, som nu så alldeles är förändrad, att jag inte mera känner igen honom än fogden i jåns.
Jesper. Min bror lär tycka underligt vara, att han kanske märkt på mitt tal med fogden, all jag inte är mera så hågad för landtväsendet som förr?
Birger. Ja, det är just det, och kan jag inte finna mig deri, att min bror, som i alla sina dagar varit på landet och der mått väl, nu inte mera vill bry sig om sin
