bara efter, om hon inte varit, så hade vi ännu varit bara slätt och rätt sådana pigor som förr. Men nu få vi heta jungfrur och gå klädda som vi vilja. Och det som mest är med denna hjertans goda fru, så ger hon oss så mycken grannlåt, som vi behöfva, och ju grannare och nättare vi kunna vara, ju heldre ser hon det. Tro mig säkert, det är inte en liten lycka för en fattig flicka att få vara i ett hus, der man blir så hedrad och får gå så klädd som vi här, och kan jag väl säga, att jag aldrig i min lifstid varit så nöjd som nu denna lilla stund, se’n jag blef jungfru.
Malena. Jag säger detsamma som du, min kära Ingeborg. Och vet jag inte, hur det är fatt. Jag tycker, att jag är nu liksom en annan menniska emot förr både till väsende, tycke och allt annat. Till exempel: jag må väl tillstå, att jag förr mycket tyckt om Truls, och som jag märkt, så har han hållit af mig tillbaka igen; men nu är det som en omvänd hand hos mig, och kan jag nu inte för min död tåla honom mer, för jag tycker, att hans väsende är alltför gement för mig. Och hoppas jag nu, sedan jag blifvit jungfru, att jag lär kunna komma litet högre upp och göra bättre lycka än med honom. Du kan aldrig tro, min kära Ingeborg, hur näsvist han kom löpandes till mig i jåns just på det gamla sättet, och som vi hade varit lika goda. Men jag viste honom ock af, så att det höll efter, och tror jag inte, att han så snart lär drista sig att komma igen på det sättet.
Ingeborg. Hå, deri gjorde du rätt, min kära Malena! Ty huru vi bära oss åt, så måste vi inte ge bort det ringaste af den heder, som vi nu böra ha. Jag kan väl ock förtro dig, att jag också haft en och annan god vän, som jag förr nog myst med munnen åt men de äro allt sådana, som jag nu omöjligen mera kan hålla goda nog. Och derför om någon af de slokarne nu skulle komma till mig med samma vänlighet och bekantskap som förr, så skall jag visa de slynglarne af, äfven som du gjort med Truls. Men nu skall jag säga dig en ting, som vår kära fru sade åt mig i jåns. Hon bad mig, att jag oförmärkt och som af mig sjelf skulle så laga, att folket här i huset skulle kalla henne »ers nåd, sedan herrn fått en så hög tjenst, som han nu har, och mente hon, att om du och jag begynna, så lära de andra väl så göra med. Hon sade ock derhos, att det inte vore för mycket, om mademoiselle Lovisa finge härefter heta »fröken» af oss.
