Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/43

Den här sidan har korrekturlästs
35

Till den som skapat alla tider
Skall den med sina krafter gå,
Han, som förändring aldrig lider,
Hos honom är all ro att nå.
Den icke tiden slår omkull,
I honom äro nöjen sanna.
Ej nog att vid hans gerning stanna —
Upp ifrån jordens sorgemull!

Ja, lär dig blott att nöje taga
I det som tiden ej förstör,
Och ej uppå de skiften klaga,
Som till naturens ordning hör.
En höst, så kall och mörk den är,
Dock någon skörd i skötet bringar.
Den vise ro af allting tvingar
Och gagn af alla tider bär.




Lefnadsbeslut.

I denna enslighet har jag min boning valt;
I detta tysta lugn jag verldens storm betraktar:
All höghet, prakt och lust, som lyckan bjuder falt,
Jag som en flygtig rök, en väderbubbla aktar.

Här skall jag lära mig att draga tidens ok
I tålamod och hopp, tills frihetsstunden nalkas,
Tills döden löser af mitt mörka ängslans-dok,
Och all min smärtas eld i säker hvila svalkas.

Emellertid jag här min fordna lust beser,
Det ljufva paradis, som likt en ros förbleknat;
Och trogna tårar till dens dyra minne ger,
Hvars kärlek, vett och dygd jag i min själ har tecknat.

Här skall jag repa upp min herdes hulda namn,
Här skola klippor på min klagans toner svara;
Här skall jag göra mig bekant med denna hamn,
Der rena själar få i evig kärlek vara.