426
sett. Och finner jag det underligt vara, att en karl går bort och begär mig af mina föräldrar, utan att han förut vet om jag tycker om honom eller inte.
Fru Rangsjuk. Han sade likväl, att han vore bekant med dig, och att han vore försäkrad om ditt ja, bara vi ville gifva vårt samtycke dertill.
Mademoiselle Lovisa. Om mitt ja, säger min mor? Jag kan sannerligen inte finna mig i denna sak. Men hvad tyckte min mor då om honom?
Fru Rangsjuk. Som jag redan sagt dig, att han är en artig och beskedlig karl, så att jag för min del inte kan ha något emot honom. Se’n skall han ock, som jag hört sägas, vara mycket rik, så att han hederligt kan föda dig.
Mademoiselle Lovisa (för sig sjelf). O himmel! Tänk om det varit Leopold, som funnit utväg att vinna henne, hur lycklig vore jag icke då!
Fru Rangsjuk. Nå, svara mig då, Lovisa, och säg hvad du tycker härom?
Mademoiselle Lovisa. Hvad vill min mor, att jag skall svara annat än i jåns, att jag inte kan utlåta mig något om en karl, som kanske jag inte känner?
Fru Rangsjuk. Men vet du inte af någon, som du tycker om och du tillåtit att begära dig af oss?
Mademoiselle Lovisa. Om min mor behagar bara nämna honom, så skall jag sedan svara.
Fru Rangsjuk. Jo, han heter Leopold.
Mademoiselle Lovisa. Leopold? Ack, huru lycklig är jag nu, att Leopold vunnit min fars och mors samtycke! Jag tackar er, min mor, derför, och skall jag veta att erkänna er godhet emot mig, så länge jag lefver. Fru Rangsjuk. Så är det då visst, att du håller af Leopold?
Mademoiselle Lovisa. Ja, min mor, det kan ingenting vissare vara, och tackar jag min mor ännu en gång, som behagat gifva sitt samtycke dertill. (Hon vill i detsamma kyssa sin mors hand, men fru Rangsjuk drager handen undan.) Har nu, min mor, får jag inte ha den fägnaden all kyssa er hand? (För sig sjelf :) O himmel! Nu märker jag, att jag förrådt mig sjelf. Men kurage, det hjelper inte! Det kan nu inte ändras.
Fru Rangsjuk. Nej, Lovisa, du är inte mera värd att kyssa min hand. Nu har jag till min stora sorg fått höra
