välmående. Men med allt det, min dotter, tycker du väl, att det vore beskedligt af dig, se’n din far med mycken möda och omkostnad bragt sig så högt upp i verlden, som han nu gjort, och står på språng att ännu snart komma högre, att du skulle göra både honom och din hederliga mor den sorgen att gifta dig med en karl, som är bara en slätt och rätt adelsman, utan någon annan rang och karakter? Men jag tror inte, att sådan galenskap nånsin kan falla dig i sinnet. Eller hur? Säg mig, är det visst, att du fattat tvcke för denne Leopold, som din mor talar om?
Mademoiselle Lovisa. Ja, min far, det är helt visst och sant, och den saken vill jag inte skämmas för att bekänna för min far och mor och för hela verlden, om det så skulle behöfvas.
Jesper. Det må jag tillstå var något fräckt taldt af en så ung flicka. Men skäms du inte att tillstå för hela verlden, att du älskar en karl?
Mademoiselle Lovisa. Nej, min far. Som jag aldrig någonting vill göra, som jag icke vill att alla skola få veta, så ser jag inte, hvarför jag skulle skämmas för att för alla tillstå, det jag på anständigt sätt älskar en karl, som jag finner vara mig värd. Jag menar, att det är bara fåfänga, när det ena könet vill bjuda till att neka sin böjelse för det andra, eftersom hvar och en af begge könen, som känner sig sjelf, ändå lär finna, att det är lutter förstäldt väsende derunder.
Fru Rangsjuk. Jag beder er, min herre, att I inte resonnerar längre med henne, för hon gör både er och mig tokiga, utan befall henne bara att lyda er och min . . .
Sjette scenen.
Ingeborg och de förra.
Ingeborg (kommer hastigt och faller fru Rangsjuk i talet). Här är en lakej ifrån grefve Valentin, som säger, att hans herre är här och vill hafva den äran att göra sin uppvaktning.
Fru Rangsjuk. Bed honom helsa sin herre och säga, att han skall vara mycket välkommen. (Ingeborg går ut igen. Till Lovisa:) Nu få vi se, om du lär vara så tippig[1] i ditt
- ↑ Tippig = näbbig, näsvis.
