36
Sorgeqväde.
Ändtligt kom den dyra stunden,
Då i grunden
All min fröjd blef sluten platt;
Då de svarta olycksdimmor,
Mörkrets strimmor,
Bröto ur mitt ödes natt.
Då mitt ljus, min stjerna gömdes,
Och jag dömdes
Till ett hemskt och rysligt qval,
Som alltjemt mitt sinne gnager
Och injagar
Tåreämnen utan tal.
Ingen undflykt är förhanden,
Sorgebranden,
Som mig utan hvila tär,
Kan af hoppets fläkt ej lindras
Eller hindras.
Intet hopp mig öfrigt är!
Hårda lag, som så mig följer
Och mig höljer
Med din stränga tuktans hand!
Ack, hvad har jag arma brutit.
Då jag knutit
Ett oskyldigt vänskapsband?
Dyra vänskap, himlastjerna,
Nöjets kärna,
Afbild af ett evigt godt!
Hvi har jag ditt värde funnit,
Har jag vunnit
Sötman din i högsta mått?
Hvi har jag ditt väsen fattat
Och dig skattat
Öfver allt hvad jordiskt är,
Då mig nu din ädla håfva,
Himlagåfva,
Blott oändlig smärta bär?
