432
tal och svar emot honom, som du varit emot din far och mor. Men akta dig derför, jag råder dig dertill, eljest skall det bekomma dig illa. Det säger jag dig förut.
Sjunde scenen.
Grefve Valentin, hans två lakejer i livré, Fru Rangsjuk, Jesper, Mademoiselle Lovisa.
Grefve Valentin. (Då han kommer in, vänder han sig först till sina lakejer och säger:) Spring strax en af er ned igen och säg åt kusken, att han väntar här med vagnen, för jag har ändå inte tid att dröja här länge denna gång. (Lakejerna gå derpå ut. Medan detta säges, befaller fru Rangsjuk sina lakejer att sätta in stolar, som ock sker, och då sätta de sig ned.) Jag har den äran att gratulera nådiga frun och fröken till det hedersställe, som herr öfverdiktatören nu fått, som var mig hjertligen kärt, när jag fick höra’t.
Fru Rangsjuk. Jag tackar er, min herr grefve, för er gratulation, som är mig så mycket angenämare, som jag vet, att herr grefven tager del i allt det, som vårt hus angår.
Grefve Valentin. Ja, det försäkrar jag att jag gör som en uppriktig vän. Men hvad säger hon då, min fröken? Skall jag inte få någon tack af henne?
Mademoiselle Lovisa. Jag tycker, att denna sak inte förtjenar mera att tacka för, än min mor redan gjort, och att herr grefven väl kunnat spara den mödan att för den orsakens skull komma hit.
Fru Rangsjuk (till Lovisa särskildt). Lovisa, kommer du inte mer ihåg, hvad jag befalde dig i jåns? Skäms du inte att svara herr grefven så ovettigt? (Till grefve Valentin.) Jag beder, att herr grefven förlåter henne, att hon svarat något tvärt. Hon har i de här dagarna klagat sig, att hon inte mår väl, och man vet väl, hur det är fatt, att när kroppen inte mår väl, så kan inte heller sinnet alltid vara sådant, som det bör vara.
Mademoiselle Lovisa. Hvem, jag, min mor? Nej, förlåt mig, jag har orsak att vara glad öfver en god helsa
