gubbe nu skulle komma och fria till henne, så skulle hon taga honom till man framför någon annan.
Mademoiselle Lovisa. Nej, förlåt mig, min mor, deri bedrar hon sig. Nog önskar jag mig en man, som har denne gubbes vett och beskedlighet, men inte hans år. Ty han var något för gammal för mig. Men så skulle jag ändå tusen gånger heldre vilja ha honom till man än en ung snushane eller sprätthök, om jag vore obligerad till att ändtligen välja endera.
Fru Rangsjuk. Fy, tocka gemena tankar! Jag vet inte, hur denna flicka kommit så att vanslägtas. Ty hon brås hvarken på far eller mor, utan har sina egna tokiga satser i hufvudet.
Grefve Valentin. Åh, min nådiga fru, det förgår väl med tiden. Låt man mig råda. När hon blir min grefvinna, så får hon väl andra tankar.
Mademoiselle Lovisa. Hur behagar herr grefven att säga? När jag blir hans grefvinna? Nej, det kan jag försäkra herr grefven på att jag aldrig blir.
Grefve Valentin. Och det kan hon försäkra mig på?
Mademoiselle Lovisa. Ja, utan tvifvel kan jag försäkra herr grefven derpå, så visst som någonting i verlden.
Grefve Valentin. Än om jag då kan berätta henne, att jag redan fått hennes fars och mors löfte derpå? Hvad kan hon då svara?
Mademoiselle Lovisa. Jo, jag kan svara, att herr grefven ändå derför inte fått mitt löfte, som jag håller före vid detta tillfälle också vara nödigt, eftersom jag väl bör ha ett ord i laget med, när det angår att gifva bort mig sjelf. Men säg mig, herr grefve, hvarför vill han just gifta sig med mig?
Grefve Valentin. Jo, derför att jag älskar henne.
Mademoiselle Lovisa. Den kärleken måtte hafva kommit mycket hastigt. Ty hvarken sist när vi taltes vid, och inte heller någon gång förut har herr grefven nånsin låtit märka sig något sådant emot mig. Men jag skall ha den äran att berätta herr grefven, att när två skola giftas tillsammans, så är det inte nog, att en af dem älskar, utan de måste väl begge älska hvarannan, om eljest giftermålet skall bli godt.
Grefve Valentin. Ja, det vet jag väl, att det skall så
