Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/450

Den här sidan har korrekturlästs

442

höggunstige herr bokhållaren är i allt en fullkommen, hurtig och galant kavaljer, och om jag vore ett fruntimmer, så blefve jag rasande kär efter herr bokhållaren.

Truls (klappar honom på axeln.) Säger du det, min ärlige skrifvare? Ja, det vet jag allt förut, och har jag bara frågat dig för ro skull. Men svara mig nu på de andra frågorna, angående dig sjelf.

Skrifvaren. Hvad mig angår, min höggunstige herr bokhållare, så var min far en hederlig och förmögen köpman här i staden. Men han kom igenom åtskilliga olyckor så af sig, att hans barn nu efter hans död måste tjena. Emellertid vardt jag, medan han lefde, hållen till att lära allehanda nyttiga saker, såsom läsa, skrifva, räkna och mera sådant, som nu allt kommer mig rätt väl till pass.

Truls. Nå, det är allt väl. Men det är sant, vi ha inte tid att diskurrera längre, utan nu måste du gå ut och skaffa mig in boken, som jag skall hålla, så får jag begynna dermed.

Skrifvaren. Ja, höggunstige herr bokhållare, det skall strax bli bestäldt. Men hvar är då den boken, som jag skall hemta hit?

Truls. Ja, det vete väl hin, hvar den är! Jag tänkte, att du skulle veta’t.

Skrifvaren. Nej, jag vet’et inte. Men hvad skall höggunstige herr bokhållaren göra med denna bok?

Truls. Öfverdiktatören har ju sagt, att jag skall hålla henne och föra till boks hvad jag gifvit ut.

Skrifvaren. Hå, nu förstår jag! Höggunstige herr bokhållaren vill visst, att jag nu skall skrifva upp, hvartill penningarna äro utgifna?

Truls. Ja, så mycket förstår jag med. Det skall inte du lära mig, din lymmel! Utan gäck nu åstad och skaffa hit sådana saker, som man behöfver, när man skall skrifva upp penningar.

Skrifvaren. Höggunstige herr bokhållaren lär visst mena papper, penna, bläck, sand och sådant mer?

Truls. Ja, det må du allt veta, som är skrifvare. För derföre har jag aldrig gifvit mig ut.

Skrifvaren (gående ut). Det skall allt bli bestäldt, höggunstige herr bokhållare.

Truls. Denne karlen tycks vara beskedlig nog. Och när jag rätt tänker efter saken, så undrar jag likvisst, att jag blifvit