448
ens hufvud kan stå ut med allt det, som så hoptals förefaller. Och jag tror, att folket är rasande att vara utgjordt på mig i dag. Jag begynner rätt nu att bli trött, och jag tror sömnig med, för jag fick inte stort sofva i natt för den uppkastningens skull, som kom på mig. (Till Ingeborg.) Ja, hvar äro då de två djeknarna? Jag måtte väl tala vid dem och höra, hvad de säga, innan jag gifver dem något.
Ingeborg. Jo, de stå begge här, herr bokhållare.
Truls (sätter sig på sin länstol, sträcker sig och gäspar. Till djeknarna.) Nå, säg man nu dristeligen, hvad I hafven att draga an hos mig, och hvari er begäran består.
(Djeknarna ställa sig en på hvardera sidan om honom och bocka sig mycket djupt. Den förste talar långsamt, lågt och messande och dröjer en liten stund emellan hvart ord, hvaremot den andre talar mycket högt och det fortaste han kan.)
Förste djeknen. (När denne begynner tala, vänder Truls sig till honom och ryggen till den andre.) Hög-vi-se, hög-äd-le och hög-gun-sti-ge herr bok-hål-la-re, pa-tron och gyn-na-re, vi ä-ro två fat-ti-ge djek-nar och bo-na-rum ar-ti-um sci-en-ti-a-rum-que cul-to-res in-de-fes-si. Vi haf-va i-från barn-do-men be-gynt att läg-ga oss på så-da-na sa-ker, som cum tem-po-re kunna gö-ra oss skick-li-ge ad pro-mo-tio-nem et ad ob-ti-nen-dum gra-dum ma-gi-ste-ri-i, på det vi se-dan måt-te blif-va så myc-ket di-gnio-res till att blif-va an-tag-ne in mi-ni-ste-ri-o. (Medan detta säges eller halft sjunges, begynner Truls så småningom att bli långögd och att slumra.)
Andre djeknen. (Talar så fort och högt, att Truls härigenom blir uppväckt. Truls gnuggar sig i ögonen och vänder sig till den talande.) Alldenstund nu våra parentes, som äro mycket fattige incolæ uti staden Södertelje, ej hafva råd och lägenhet att så understödja oss uti förenämnda vårt lofliga och, som vi förmoda, omnium bonorum approbationem förtjenande uppsåt, och det är bekant, quod paupertas sit durissimum telum, quæ etiam ferrum frangit, så att vi derför äro tvungne impetrandi propositi infinis et laudabilis, uti speramus, instituti gratia att söka goda menniskors hjelp och benägna understöd . . .
Förste djeknen. (När denne begynner tala, vänder Truls sig åter till honom och ryggen åt den andre.) För-den-skull och e-me-dan vi i-från åt-skil-li-ga är till-ba-ka haf-va af er-fa-ren-he-ten in-hem-tat, att högväl-bor-ne nu-va-ran-de öf-ver-dik-ta-tö-ren herr Jesper Mes och hennes hö-ga nåd all-tid va-rit
