450
Sjunde scenen.
Malena, Truls, Skrifvaren.
Malena. Jag skall helsa herr bokhållaren ifrån hennes nåd. Hon begär, att herr bokhållaren vill komma upp till henne, ty hon har något angeläget att tala med honom.
Truls (för sig sjelf). Jag tror, att det är sant, som ordspråket säger, att gammal kärlek rostar inte. Jag vet inte, hur det är fatt. Jag tycker, att jag ändå håller af den styggan, fastän hon var ovettig mot mig i jåns. (Till skrifvaren.) Ja, gå man ut, skrifvare. Vi lära inte hinna arbeta mera i dag, utan vi måste väl skjuta upp med det öfriga af vår räkning till härnäst. (Skrifvaren går.)
Malena. Jag tror, att herr bokhållaren inte hör, hvad jag säger. Eller vålar han sig inte att svara derpå?
Truls. Men, min kära jungfru Malena lilla, hur kom det sig, att hon rätt nunnas var så ovettig emot mig och viste mig så skamlöst af, som hon gjorde?
Malena. Aldrig hade jag tänkt, att herr bokhållaren skulle så länge komma ihåg sådana bagateller. Det var inte annat än smått kärleksgnabb. Nog kan herr bokhållaren veta, att jag inte kunde ha något allvar dermed.
Truls. Trå vare de der stygga qvinfolken! Jag tror, att de äro gjorda för syndens skull. Nej hör bara, hur de kunna åka och vända, och hur liten möda det kostar de stygga kräken till att få en ärlig karl hvarthän de vilja, bara de öppna sin mun. Hör, jungfru Malena, hur är det? Skall det blifva vid vårt gamla aftal, att vi begge skola ega hvarannan, och har I nu lust till att bli en fru bokhållarinna?
Malena. Det är en sak, som dependerar af herr bokhållaren.
Truls. Dependerar saken af mig, så är han riktig. Se der är min hand derpå. Och nu vilja vi följas åt upp till hennes nåd, att höra hvad hon har för godt att säga.
