460
vänskap och kärlek, att jag hvarken vill eller kan rygga densamma, och tror jag, att herr grefven är alltför resonnabel till att begära’t.
Leopold. Tro inte det, min fröken! Ty jag kan väl unna andra godt, men så kan ändå ingen förundra sig deröfver, om jag unnar mig bäst sjelf.
Lovisa. Men derför är det inte lofgifvet till att taga bort hvad som redan hör en annan till. Och till att göra saken kort, så kan herr grefven vara derom försäkrad, att jag aldrig, så länge jag lefver, ändrar mig emot den, som jag först fäst mitt sinne till. Vårt land är inte så fattigt på fruntimmer, att ju icke herr grefven, utan till att söka länge, lär snart kunna finna den, som mer än jag är i stånd att svara emot ett så fördelaktigt tillbud.
Fru Rangsjuk. Jag beder, att ers höggrefliga höga herrlighet inte tar ogunstigt upp hennes otidiga och obeskedliga svar. Det är inte första gången som hon på det sättet bedröfvat mig och sin far. Men låt mig man sörja! Jag skall väl få råd för henne och komma henne till att begripa sitt bästa.
Åttonde scenen.
Ingeborg, de förra.
Ingeborg (kommer med ett bref i handen). Här är en främmande dräng ute med detta brefvet till herrn.
Jesper (läser brefvet). Nå, jag arme man! Hvart skall jag nu taga vägen? (Till fru Rangsjuk.) Tänk, min vän, jag får här svar ifrån min mäklare, att han inte kan skaffa mig flera penningar på mina pantsatta gårdar, och det som värre är, att min kreditor inte vill gifva mig längre dilation med det, som han redan förskjutit mig. Ack, huru olycklig är jag nu! Om jag hade varit så klok, som min bror sade i jåns, att jag blifvit qvarsittande på landet och der skött min egendom, så hade jag kunnat må väl och lefva förutan de vidlyftigheter, hvari jag för min fåfängas skull nu råkat, och hvarigenom jag nu blifvit en förlorad man.
Fru Rangsjuk. Tyst, tyst, min vän! Kommer I inte ihåg, att hans höggrefliga höga herrlighet är tillstädes, och att det inte anstår att föra några klagovisor i hans närvaro?
