462
Truls. Ja, herre, vi må talas vid derom eller inte, så blir det ändå inte annorleds, än det nu är, för jag kan inte göra någon ny.
Jesper. Ja, jag ville önska, att denna uppbörden, som Truls haft, vore min största skada.
Leopold. Åh, herr generaldiktatör, tänk nu inte mera på det, som är förbi och som inte mera kan ändras. Hvem vet, om icke ännu utvägar torde kunna finnas till att sätta herr generaldiktatörens affärer i godt stånd igen?
Jesper. Det är en sak, som är mera till att önska än förmoda. Åtminstone kan jag inte afse[1], hur det skall kunna låta sig göra.
Leopold. Det är mycket, som är möjligt och som kan ske, fast vi just inte alltid kunna strax afse, hur det skall ske. Jag vill gifva ett förslag vid handen, som kanske inte torde vara så oäfvet. Jag skall berätta, att jag, under den tid jag varit utomlands, haft åtskilliga tillfällen att samla mig några medel tillsammans förutom den egendomen, som jag förut här i Sverige har, så att det alltså inte just skulle vara mig någon särdeles afsaknad, om jag skulle komma att umbära något deraf. Om nu herr generaldiktatören och hennes nåd skulle behaga att antaga mig till måg i deras hus, så kunde jag ju aldrig bättre använda det, som jag af min egendom kan umbära, än att dermed lösa tillbaka herr generaldiktatörens gårdar, som äro pantsatta. Detta skulle jag göra utaf ett villigt och gladt hjerta, dock likvisst med det förordet att herr generaldiktatören skulle lofva mig att alldeles öfvergifva sin tjenst och stadslefvernet och att härefter som förr blifva boende på landet och sköta sin egendom.
Jesper. Nå, jag må väl tillstå, att aldrig någon i verlden har nånsin kunnat göra mig generösare tillbud än detta! Jag för min del tager inte allenast detsamma emot, utan erkänner ock med all tacksamhet den benägenhet, som ers höggrefliga höga herrlighet emot mitt hus behagat vid detta tillfälle betyga.
Fru Rangsjuk. Jag för min del är också i visst mål öfvermåttan nöjd med ers höggrefliga höga herrlighets tillbud och tackar derför hörsammast; men jag vill bara fråga, hvarför ers höggrefliga höga herrlighet ändtligen åstundar, att min herre skall abandonnera tjensten och sätta sig ned på landet igen?
- ↑ Afse = inse, förstå.
