466
karakter af en ärlig svensk adelsman, och som en sådan vill jag lefva och dö här i vårt land.
Fru Rangsjuk. O himmel! Hvad hör jag! Jag tror, att det är Leopold, och att han . . .
Leopold. Ja, ers nåd, jag är densamme. Jag har varit nödgad att bruka denna lilla turen[1], eftersom jag väl visste, att jag aldrig dessförutan hade kunnat vinna er dotter. Men gif er tillfreds, I skall ingen skada hafva deraf. Och hvad jag lofvat som general-riksskattmästare hos Stora Mogul, det skall jag hålla som en ärlig svensk adelsman, ty jag är ock i tillstånd att göra’t.
Jesper. Nå, hvad hör jag! Detta är en alltför sällsam händelse! Men hvad är dertill att göra? Jag ser mig i sådant tillstånd, att jag inte annat kan än hålla mina ord.
Truls. Jag står här och gapar och hör med alla mina öron, men kan ändå inte bli klok på de här underliga historierna. Jag tror, att det är gyckleri alltsammans, och att allt på en gång nu återigen blifvit upp- och nedvändt. I jåns var min herre och husbonde en sådan stor och förnäm herre, och nu vill han inte vara’t längre, utan han vill bo på landet igen och bli en sådan, som han var förr. Den här främmande herrn var en sådan stor herre och hade så stora titlar, att jag inte kan så säga’t, men är nu bara slätt och rätt en svensk adelsman. Malena och Ingeborg hafva begge varit jungfrur, och nu äro de det inte mera. Jag har varit en förnäm herr bokhållare, men ett par örfilar gjorde så mycket, att jag blef Truls igen. Enfin finale, jag tror, att det är bara en komedi som vi spelt, så att vi allesammans, som stå här, nu blifvit lika goda kålsupare igen, just sådana som vi voro, innan komedien begyntes.
- ↑ Tur = list, knep.