Friska hjertan, milda löjen,
Glada tungor, rena nöjen,
Hurtigt mod på riddarvis
Ska var orden städse pryda,
och betyda
Avazu och Wallasis.
Det politiska hatet fick heller icke störa dessa »rena nöjen», då den väldiga Avazu-pokalen vandrade laget rundt eller ordens »stora vin- och pouncheskålar» tömdes. Men likväl svärmade man för ett politiskt ideal. Bland medlemmarne såg man den tappre Düring, som vid Carl XII:s sida kämpat i Stralsund och vid Fredrikshald, hattpartiets unge, lysande chef Charles Emil Lewenhaupt, hvilken lika-ledes förvärfvat sina sporrar i Kung Carls tjenst, och — främst bland alla — den oförfärade karolinen Gustaf Fredrik von Rosen, konungens följeslagare på den sagolika ridten från Turkiet till Pommern. Det är också Carl XII:s namn, som utgör temat för alla Avazusångerna. Mot samtidens veklighet och öfverkloka politik satte den unge ordensskalden Carols väldiga kämpagestalt:
Hvem må det ej beveka,
Att på vart lejons graf en hop med råttor leka?
Det var rimmad hattpolitik, men i dennas mest tilltalande form. Så småningom ändrade sig dock Dalins sympatier, han började öfvergifva hattpartiet och närma sig hofvet. Äfven från denna tid finnas en mängd politiska visor, bland dem flera af Dalins bästa. Så t. ex. har han i ett förträffligt litet epigram affärdat den nya hattregeringen, som med så stora ord tog arf efter den gamle Horn:
Hör, Lasse kusk, sad’ kusken Pelle,
Du kör, men kommer ej ur ställe;
Du gör som kusk platt intet gagn:
Stig af: jag köra vill allena.
Han körde; men det börja skena,
Att hin tog vid båd’ häst och vagn.
Högst bland dessa politiska visor står väl den ypperliga Kämpevisa, hvilken redan meddelats i denna samling (I, 183) och där Dalin med en nästan godmodig satir skildrar hattarnes misslyckade krig mot Ryssland och det därpå följande tronföljarvalet.
Den lekande ironi, som utmärkte Dalins dikter, blef snart ett alltför kraftlöst vapen i partipolitikens hand.
