Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/481

Den här sidan har korrekturlästs
473

statsskicks dödsryckningar; grofva smädelser och giftiga insinuationer utslungas mot alla ledande politiska personligheter, öfverallt vädrar man smutsiga bevekelsegrunder, och icke ens för döden har man längre någon försyn. Då bondeståndets gamle talman, den begåfvade Olof Håkansson afled under 1769 års riksdag och af ständerna hedrades med en offentlig begrafning i Riddarholmskyrkan, följdes han ännu till griften af motpartiets smädelser. Man skref en Parentation öfver den döde, hvilken niddikt söker sin like i giftighet, och hvars första del utgöres af en tacksägelse till Döden, därför att han tagit detta »skabbiga får» till sig. En annan hjelte i den tidens niddikter var den bekante politikern och köpmannen Gustaf Kjerrman, hvars finansoperationer utgöra ett stående tema för 1760-talets politiska visor. 1764 fann man följande strof öfver honom uppspikad på skampålen å Stockholms Stortorg:

Guds ords försmädare.
Rikets förrädare,
Folkets förgörare,
Bankens förstörare,
Att galgen blir din lön,
Är allas var bön.

Trots dessa grofheter, hvilka borde hafva verkat härdande, visade man likväl en känslighet, som vår tid har svårt att fatta. Den svagaste hänsyftning blef genast uppfattad och med hetta besvarad. Ett bevis härpå äger inan i den förbittrade strid, som kom att utkämpas i anledning af ett — bröllopsqväde. Hjelten i denna fejd, som utgör ett karakteristiskt bevis på, i huru hög grad politiken genomsyrat frihetstidens umgängeslif, var en för sin grälsjuka bekant lektor Stagnell i Kalmar. Dikten lär hafva tryckts i flera tusen exemplar och hafva utgifvits i ej mindre än fyra upplagor. Stagnell börjar sitt poem med en till brudparet stäld lyckönskan, hvilken innefattas i två rader, hvarefter återstoden af poemet utgöres af en drastisk skildring af de olyckor, som mössornas finanspolitik ansågs hafva dragit öfver landet — väfstolarna rosta och kastas bort, verkstäderna tystna, skeppen ruttna, arbetaren svälter, gäldstugorna fyllas och allt går på tok, men — så slutar han dikten, liksom han i en hast skulle hafva erinrat sig festqvädets egentliga anledning: