474
Då vet jag att de i det kära Karlshamn
Ej ringaste sällhet skall sakna,
Men taga hvarannan rätt nöjda i famn,
Med glädje insomna och vakna.
Strax därpå utkom en af Rothman författad motskrift, som i förföriska färger sökte skildra följderna af mössornas patriotiska politik. Här talas det ej om olyckor och ekonomisk ruin — tvärtom, hvart man vände sig såg man, enligt möss-skalden, »trefne handtverkare», och om gäldstugorna fyldes, så fyldes de icke af hederligt folk, utan af skälmar, som »rätteligen förtjente att klämmas». Med denna motskrift var signalen gifven till ett verskrig, som dock mera utmärkte sig för hetsighet än för qvickhet.
Öfver hufvud taget är det få af tidens store skalder, som skördat några lagrar såsom författare af politiska visor. De kunde väl skrifva dikter med politisk syftning, men de egentliga visförfattarne voro mera obemärkta, vanligen anonyma skribenter. Ett lysande undantag utgör Dalin under frihetstidens tidigare skede, ett annat — under dess senare — Bellman. Man kunde tänka sig, att politiken varit ett ämne, som legat fjerran från Fredmanssångarens glada uppfattning af lifvet, men ehuru detta i grund och botten torde vara sanning, var äfven Bellman i viss mening en politisk sångare — och den i ästetiskt afseende mest betydande under frihetstidens sista år. Äfven på detta område gjorde sig hans oöfverträffliga förmåga af korta, slående karaktäristiker gällande; man behöfver blott erinra sig en visa, i hvilken han med en strof per man beskrifver Stockholmsbörsens pösande matadorer. Så t. ex. heter det om en af dessa:
Röd i synen, frodigt hull,
Stora skepp och tunnor gull,
Hufvudbry en stund på dagen,
Sedan värk i hals och magen
Lappri, etc.
Men detta lätta lynne, som med en sådan åskådlighet och kärlek älskade att teckna menniskolifvets brokiga bilder, lämpade sig tydligen ej för att taga parti i några inkrånglade riksdagstvister. I hans dikter börjar också ett nytt åskådningssätt att göra sig gällande — ledan vid denna »frihet», som framkallat så mycket split och grumlat så mycken glädje. I några af Bellmans dikter från frihetstidens sista år tycker man sig liksom höra preludierna till
