Der stod en vattenkonst och gret,
Så klara vattnet flödde,
Så var, sad’ gubben, hennes sed,
Sen Carl den Tolfte dödde.
Och är det fåfängt bjuda till
Beskrifva denna prydnad;
Med tysthet jag här heldre vill
Bevisa himlen lydnad;
Dock kan jag ej förtiga, hvad
Oss se’n för nåde hände,
Då jag min’ ögon nöjd och glad
Åt höga slottet vände.
För nämnda slottets kopparport
En hop stålklädde svenner,
Nedkommo ifrån Baldurs ort,
Helt trogne Martis vänner,
Med dragna pampar stodo vakt,
Att ingen skulle klifva
På slottets sammetsklädda prakt
Ell’ blanka silfverskifva.
Men, tänk! så bistre, som de här
Med bleka ansigt’ stodo
Och hotade med blankt gevär,
Så tog’ de dock till godo,
Att gamle gubben ledde mig
I deras förmak dyra,
Der ett ungt lejon road’ sig.
Ett krossadt klot att styra.
Jag häpna’ nu långt mer än förr,
Men skräcktes ännu mera,
När gubben lätte på en dörr
Af klara silfret skära:
Inför densamma var en sal,
En sal för alla salar;
Derinne luften var helt sval,
Och ljuset som i dalar.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/489
Den här sidan har korrekturlästs
481
