482
Kring om ett präktigt silfverbord
Tolf Svenska Carlar suto,
Som talte inte många ord,
Men konga-miner guto;
De åtta sågo gamla ut,
De fyra inte späde,
De förre, som de ock förut
Från verlden gjort afträde.
Den nionde i denna rad
Tyck’s ha ett hastigt sinne;
Den tionde sågs djerf och glad
Med mod i bröstet inne;
Den elfte var en täcker kar,
Han satt och räkna’ pengar,
Han delte ut, liksom en far,
Till sina barn och drängar.
Den tolfte var en sirlig, lång
Och väl uppväxter hjelte,
Den man kund’ se ej enda gång
Sitt karla-hjerta fälte,
Hans ögon voro oförskräckt’,
Liksom på unga örnar;
Hans styfva näfvar knyttes käckt
Som rammar uppå björnar.
Hans korta hår, som kämdes opp,
Afbildade en krona,
Som var åt en så dugtig kropp
En sirlig hufvudbona’;
Hans armar, ben, vor’ full af märg,
Hans skuldror utaf styrka,
Hans länder voro liksom berg
Och marmor i vår kyrka.
Han satt uti en svensker rock
Af blått passabelt kläde,
Han hade elghuds kyller ock,
Som aldrig låg i träde,
