»Nej säg! men hvad för slag had’ du
I Breslau till att göra?
Säg, sku’ vi tro, att kejsar’n nu
Vill sig på oss förföra?»
»Nej men, det höres intet af;
Mitt äfventyr var detta:
Jag for till Sultan i fullt traf,
Min konungs värf förrätta.»
»Ack, Sultan! håll! håll Sinclair, håll!
God vänner, Carlar alla!
Här är en Svensk från verldens båll,
Som mördad nödgats falla.
»Se hvar han står, och bloden ned
I strida strömmar rinner,
Der kan man se en hjeltesed,
Som ej i döden svinner!
Tänk på, han kommer från Turki’t!
Ack! låt oss då få höra,
Hur’ledes Mars sin dragna plit
Nu brukar till att föra.»
Strax reste de sig alle tolf,
Vår Sinclair att bestråla,
Som deras blanka silfvergolf
Med röda saften måla’.
Den Elfte sad’: »Stig, hjelte, hit
Till bordet me’n du talar!
Lägg bort pistolen och din plit,
Han dig ej mer hugsvalar.»
Ty klef han fram uti sitt blod,
Att det kring benen stänkte,
Ett karla-väsend’, hjeltemod
I röda köttet blänkte.
Den Tolfte sad’: »berätta snart,
Hvad sker i våra länder;
Ditt ärende och öfverfart,
Samt hvad deruppe händer?»
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/493
Den här sidan har korrekturlästs
485
