Kom lyckligt dit, förrättad’ väl
Hvad mig var budet göra.
Fast oväns arga, falska själ
Vill smädetal kringföra.
Nu slogs Sultan, och slåss ännu.
Med ryska kejsarinnan.
De ge hvarandra sju för tu;
Dock tyckes Sultan vinna.
Och efter jag till honom for,
Strax ryska hofvet gissa’,
Att jag på Sveriges vägnar svor
Med honom punkter vissa.
Man tillad’ äfven också se’n,
Och ilskan dermed viste,
Att mången ryss båd’ arm och ben
För min skull plötsligt miste,
Och att jag kund’ ej för min död
Det väna folket lida,
Samt att min klinga ofta flög
Okallad ur sin slida.
Nu var jag rester derifrån,
Till Breslau ändtligt kommen,
Hvarest, när såsom min person
Af Amtet blef förnummen,
Mig önskades en lycklig fart
Till Svenska kungens länder,
Det jag ock upptog för en art
Af Sveriges trogna vänner.
Men när jag sedan några mil
På vagn från staden hunnit,
For en af sex, liksom en pil,
Förut, den se’n mig vunnit;
Han kom tillbaka, lade an,
Och fråga’ hvad jag förde
För lustigt nytt till Sveriges land,
Som ryska kronan rörde.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/495
Den här sidan har korrekturlästs
487
