Nu ha de då sin önskan fått,
Dock kan det mig hugsvala,
Jag vet, min konung detta skott
Lär ofelbart bet ... beklaga.»
»Men, Sinclair, hör!» den siste Carl
Till honom derpå sade:
»Säg, fick du ej, som tapper karl,
Dig värja för slik skade?»
»Nej», sade han, »de röfvat bort,
Som tjufvar, vapen mina,
Och gjorde se’n processen kort
Och glömde mig att pina.»
»Nu», sad’ kung Carl, »vi säga kan,
Det hjertligt oss förtryter,
Att en så hurtig karl och man
Så hårda isar bryter,
Och straffe himlen äfven den,
Som åt ditt blod sig fägnar,
Ell’ sändt de mördare och män,
Ell’ dem försvarar, hägnar!
Men, apropos, håll, Sinclair, hör!
Hur är med Pruthska freden?
Månn’ tro i folket hjertat dör
Till tiden är förleden?»
»Nej, nej, Hans Majestät, tro fritt,
Sultan har hårda näfvar,
Och felas föga hvar tar sitt
Och ojemn lycka jäfvar.»
»Ja! men det vor’ lust höra få
De gamle tappre götar
Ännu en gång med mod gå på
Och dela karla-stötar;
Man vet, att deras krutrök lär
Kring verlden ännu lukta,
Och ingen är, som icke svär
Sig kunna tio tukta.»
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/497
Den här sidan har korrekturlästs
489
