490
»Hans Majestät! tro säkert, att
Om de allenast fingo
Se Hans Maj’stäts durchskjutna hatt,
Det skulle dem så tvinga,
Att hela hjertat upp och ned
I bröstet skulle picka,
Och deras svärd på karlased,
Begära blod att dricka.»
»Kung Stanislaus, käre, säg,
Hur’ är det med hans lycka?
Säg, vandrar’n än så ojemn väg
På lyckans falska krycka?
Säg, vill ej någon puissance
Mer uppå honom tänka?
Har då hans sol gjort alliance
Med mörkret, mer ej blänka?»
»Hans Majestät! han lefver nöjd
På lyckans lägre säte,
Och tror man, han är föga böjd
Mer om sin krona träta.
Dock törs jag inte gerna se
I ödets dolda lagar:
Han får henn’ än en gång kanske,
Om himlen så behagar.»
Rätt som man nu så taltes vid,
Så hördes litet bullra,
Och ut’för fönstren sågs derned
Helt många vagnar kullra.
Man sporde genast ho der var,
Då bleka vakten svara:
En ganska stor minister-skar’
Är kommen här att vara.
En kom strax in, fick audiens;
Hans sak de snart afgjorde;
Se’n slog han upp sin reverens
För hela kunga-borde’,
