Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/502

Den här sidan har korrekturlästs

494

Jag menar du må vara mätt
På slika sura drufvor,
Som hade knappt på tronen trädt,
Förr’n ovännen dig trugar
Att gå med sig på fältet ut,
Och fast han grufligt tappa’,
Så had’ han dock så när en klut
Bortrifvit af din kappa.

Sen fick du ej ditt Sverige se,
Förr’n kort förrän du dödde,
Du som tolf år och tvenne tre
Dig på din klinga stödde.
Nu är du kommen uti ro;
Bli då, för Guds skull, stilla,
Låt dem, som nu på jorden bo,
På slika saker grilla.»

Vid dessa kloka fadersord
Strax sonens ögon runno;
De stego åter till sitt bord,
Och armar kärligt bunno;
»Ja», sade han, »min ljufve far!
Jag vet väl jag är döder;
Men för den kärlek, som jag har
Till Sverige, jag dock blöder.

»Jag vet hvad hjerta, kraft och mod,
Jag i soldaten satte,
När jag midt för hans ögon stod
Och sjelf i fästet fatta’,
Och der jag red för rytteri’t,
Der växte mod i bröste’,
Der drog en karla-arm sin plit,
Och blod på marken öste.

»Hjelp, Gud! jag kan ej utan gråt
Och. tårar mig påminna,
Då jag och Behnsköld följdes åt,
Vid Narva, kransar vinna.