Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/509

Den här sidan har korrekturlästs
501

Årsgammal var jag, då Fröken[1] for bort,
Då hörd jag di sa,
Hur hon ha hushålla, rundt eller torrt,
Dä va som dä va;
Men bort vill hon resa
Te den, som kan läsa
Bakfram i katkesa.
Lika hva di sa,
Nog ha Fröken vari bra,
Men di narra’na sta.

Sen var en Herre på gålen, jag mins,
Han va väldug med art;
Yppare husbonde näpliga fins,
Men han dödde så snart[2];
Å Frun[3], som var enka,
Fick sörja å tänka,
Hva hon skulle skänka
Te dem, som mä makt
Uppå Galen hade akt
Och om ägona vakt.

Bästa, som Frun i sitt hus hade qvar,
Var en endaste Son[4],
Fyra års Herre, som miste sm Far,
Men mins, han va mon
Om åkrar å ängar
Å flitiga drängar,
Om ägor å pengar;
Han föga va stor,
När han följde sin Mor
Å kring ägona for.

Grannsämja, hemfrid å styr på sitt hus
Holt han, som en kar.
Frun, som han fick, var ett dygdenes ljus,
En Fröken så rar[5].

  1. Drottning Christina.
  2. Carl X.
  3. Hedvig Eleonora.
  4. Karl XI.
  5. Ulrika Eleonora d. ä