Vid källan fåfängt väntar jag,
Tills månan runnit opp.
Hur mången natt och långsam dag
Bedragit har mitt hopp!
När vestanvädret rör ett blad,
När fogeln ömsar gren,
Mitt öra lyss — i tanken glad
Jag famnar Damon re’n.
Ack, skynda Damon till den ro,
Som pröfvad vänskap ger;
Hvad gagnar mig din dygd och tro,
När jag dig sjelf ej ser?
II.
Alla lammen för mig dödde,
Och min trogna hjord försvann;
Ängen, der min hjord sig födde,
Blef intagen af en ann’.
Källan rörd och grumlad var,
Och min lönn, all skogens heder,
Höggs för mina fötter neder;
Likafullt var modet qvar.
Men, se’n Tirsis hela dagen
Med sitt sällskap roat mig,
Bröt jag något af den lagen,
Som han gjort för mig och sig.
Tvifla’ litet på dess tro:
Straxt hans glada uppsyn spildes,
Missnöjd, kall han från mig skildes
Och med honom all min ro.
