Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/510

Den här sidan har korrekturlästs

502

Så from å gudfruktig,
Så sedig och tuktig,
I hushållet dugtig,
Att af detta par
Är åminnelse qvar
Alla verldenes dar.
 
Arfvingar fingo den Herre å Fru,
Jag mins inte grant,
Som jag kan tycka, så voro de sju. —
Jo, jo, dä va sant;
Ty fyra de siste
Små Herrar, jag visste,
Att Herrskape miste[1]:
Den äldsta va qvar,
Å så Fröknar ett par[2]
Med Moder å far.

Herrskape sjelfva de lefde så kort,
Jag mins hur vi gret,
När som vår nådiga Fru dödde bort,
Den sorgen var het
Å svår för oss alla
Som bittraste galla,
Vi gick här å valla
Bå nätter å dar,
A den ömaste var
Vår bedröfvade Far.

Fyra så när som ett fjerendels år
Han lefde derpå;
Men tamekatten, när han slog på bår,
Hur di glunkade då.
Di sa: vi få värre,
Bå större å smärre;
Vi miste en Herre,
Som ville å fick
Hålla ordning och skick.
Gissa på hur ä gick.

  1. Prinsarne Gustaf, Ulrik, Fredrik och Carl Gustaf.
  2. Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora d. y.