Sonen[1] tog hushålle först uti akt,
Men sen for han ut,
Reste med junkrar å drängar på jagt,
Hade kulor å krut.
Men trålla dä krute,
Di hölts mä där ute!
Dä vålde på slute,
Att räfvana log
Åt dä skotte, som tog,
Då vår Husbonde dog.
Endaste Systren[2] va frommer å go,
Som ärfde sin Bror;
Att hennes Herre[3] på lofven å tro,
Som han henne svor,
Fick styra och ställa,
Så de blefvo sälla,
Som hade vari snälla.
Å sen ha dä gått
Bå mä stort å mä smått,
Såsom han ha förmått.
Nog va dä mer än halft anna tjog år,
Då Herrskape här
Rådande voro på Herrgålen vår
Med mycke besvär.
Nu ä di döda
Från omsorg och möda.
Vår ögon ä röda;
Ty jemmer å gråt
Va vår dagliga låt
Hela tiden bortåt.
Men huru väl ha den Högste försett
Vår Herrgål igen!
Mä både Herre å Fru[4] han ha gett,
Så jag aldri vet än,
Sen jag börja lära
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/511
Den här sidan har korrekturlästs
503
