Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/55

Den här sidan har korrekturlästs
47

Uti träd och bark sin smärta
 Andra herdar rista må;
Men allena i mitt hjerta
 Min herdinnas namn skall stå.
Aldrig törs jag dig till ära
 Någon gång på lutan slå,
Eko kunde slagen lära
 Och jag mångas afund få.

I som kärlek fjolligt dyrken,
 Kännen den på bättre sätt:
För att skryta I den yrken,
 Men vi för att äga’n rätt.
Må man ej i tysthet sluta
 Hvad så aktsamt vårdas bör?
Ömma kärlek att dig njuta
 Lär mig tiga, tills jag dör.




Ett förolämpadt hjertas seger.

Så lönar du trohet med svekfulla ränker,
Jag tackar din falskhet och prisar din flärd;
Ack, trolösa hjerta! hur rättvist du tänker,
Som lönar en kärlek, den du ej är värd.

Så döljs i din aska, du häftiga låga,
Som brinner bland dårar och näres i qval!
Men, himmel, hvad smärta, hvad tärande plåga,
Att både förakta och älska sitt val!