Uti träd och bark sin smärta
Andra herdar rista må;
Men allena i mitt hjerta
Min herdinnas namn skall stå.
Aldrig törs jag dig till ära
Någon gång på lutan slå,
Eko kunde slagen lära
Och jag mångas afund få.
I som kärlek fjolligt dyrken,
Kännen den på bättre sätt:
För att skryta I den yrken,
Men vi för att äga’n rätt.
Må man ej i tysthet sluta
Hvad så aktsamt vårdas bör?
Ömma kärlek att dig njuta
Lär mig tiga, tills jag dör.
Ett förolämpadt hjertas seger.
Så lönar du trohet med svekfulla ränker,
Jag tackar din falskhet och prisar din flärd;
Ack, trolösa hjerta! hur rättvist du tänker,
Som lönar en kärlek, den du ej är värd.
Så döljs i din aska, du häftiga låga,
Som brinner bland dårar och näres i qval!
Men, himmel, hvad smärta, hvad tärande plåga,
Att både förakta och älska sitt val!
