50
På stranden, der mig böljan kastar,
Ett ringa gods sig bergat har;
Jag med dess lätta börda hastar
I Lugnet, der jag andan drar.
Der skall mitt lif af nöjet näras,
Der skall min nötta lefnadstråd
Utaf en vänlig Parce[1] afskäras
Och röna hennes sista nåd.
Der skall mig jorden hvila låta,
Och någon vän vid grafven gråta.
Ensligheten.
I denna lugna skog jag nöjet får igen,
Som flydde för mitt bröst, när jag bland menskor dväljdes,
Du ömma känsla, du, som alla stunder qväljdes,
Njut hvila, smaka frid, min frihet varar än.
Här ser jag ingen konst, naturen ensam rår,
Med blomstrens söta lukt den friska ångan blandas,
Jag drager helsans fläkt i hvarje pust jag andas
Och känner, hur dess kraft till märg och ådror går.
Än vid en källas brädd det späda videt gror,
Än i ett skuggrikt hvalf, som evig kyla gömmer,
Jag på en mossig bädd om glömda nöjen drömmer,
Och ödet sjelf till trots mig åter lycklig tror.
Bland trädens täta flock jag ofta vilse far
Och stannar i en lund, som ljuset undanskymmer,
En helig fasa käns, min tanke från mig rymmer,
Hon öfver sol och jord sin djerfva kosa tar.
I denna enslighet jag dock ej ensam är,
Jag sällskap om mig ser och väckes ur min dvala;
Då luftens fria barn om sina nöjen tala
Och bryta ut i sång sin känsla och begär.
- ↑ Parcerna — ödets gudinnor.
