68
Dess vildhet tyglad är, dess raseri försvinner,
En oförmögen hämnd uti dess ögon brinner,
Med fradga, blod och dam det kedjan sölat har,
Och Atis i triumf sitt grymma offer drar.
De blanka jagar spjut mot solen sig förgylla,
Och tusen segerrop hörs himlahvalfvet fylla.
Nu stormas templets port af offerskarans här —
Camilla visar sig, och allt förblindadt är.
Den unga Atis blir förundrad och betagen,
Förtjusad och bestört och in i själen slagen.
Han gripes af en makt, som all hans vördnad drar:
Det är den första gång han nånsin bäfvat har.
Hans lugn, hans spotska köld, allt i en hast försvinner,
Han gudars majestät uti Camilla finner;
Ett enda ögonblick hans själ förvirrat har,
Och för Diana sjelf han denna nymfen tar:
»Gudinna!» ropar han, »som skyddar dessa trakter,
»Ditt rum lär vara främst bland alla himlamakter,
»Ty re’n jag tillber dig, förr’n jag din dyrkan lär;
»Jag känner, att din tron i allas hjertan är.»
Han tystnar, sina knän han för Camilla böjer,
Till sin gudomlighet han sina händer höjer;
Hans anda, som förtärs, i suckar brister ut,
När på hans villodrift Camilla gör ett slut.
»Jag blott en dödlig är,» hon svarar helt förfärad,
»Hur kan en gudamakt, som är kring verlden ärad,
»Som dagens ljus med sig i sjelfva mörkret för,
»En ödmjuk skapnad ha, som till en menska hör?
»Så snart Diana syns, naturen häpen bäfvar —»
Hon ville säga mer, men hennes stämma sväfvar,
Det ord hon stafvar fram på hennes läppar dör,
Ty hon har Atis sett, han hennes öde gör.
Uti ett menlöst bröst, som dygd och ömhet röra,
Der ingen tanke ges, som englar ej må höra,
Den första eld, som tänds, strax griper själen an,
Förnuftet strider ej, det hvarken vill ell’ kan.
Camilla vet ej af, att hennes hjerta brinner,
Dess ögon Atis se, och tanken Atis finner;
Hon redan glömmer allt, som icke Atis är,
Och re’n ett evigt sår hon i sitt hjerta bär.
