70
»Du ej ditt öde vet, du till din ofärd hastar;
»Din dyrkan retar mig, ditt offer jag förkastar.»
Allt bäfvar, alla fly, men Atis stannar qvar.
»Gudinna!» ropar han, »som man förtörnat har,
»Jag ser, du vredgad är, men intet brott jag känner,
»Din hämnd förföljer blott den svarta lastens vänner,
»För dem är fruktan gjord och sinnets frid för mig.»
Så snart han detta sagt, ses elden tända sig.
Ur templet Atis går och der sin sällhet lemnar.
Förundrad, tankfull, stum, han vet ej hvart han ämnar,
Han ryser för den eld, som han i skötet bär:
Dess verkan känner han, fördold dess orsak är.
Han efter frid och lugn i mörka kulor letar
Och tror att dagens ljus hans oro mera retar;
Men mörkret mera skygd åt Atis’ plåga ger,
Och han Camillas bild på löf och klippor ser.
Ibland kring skog och fält han flyr och vilse sväfvar,
Men för hans hvassa spjut ej björnen mera bäfvar.
Hans koger uttömdt är och slänger mot hans bröst,
Hans hundar sorgsna gå och känna ej hans röst.
När ändtligt hjertats tyngd naturen öfverhopar,
Med en försvagad röst till slut han ömkligt ropar:
»Ack grymma kärleksgud! jag börjar känna dig,
»Så är det då din eld, som har förlorat mig!
»Och du, Camilla du, som först har väckt min låga,
»Du lefver uti frid, du vet ej af min plåga.
»Månn’ himlen aldrig vill, att du min sällhet gör? —
»Nej Atis! vet du ej, hon till Diana hör?
»Ack! om dess rena bröst den minsta ömhet fattar,
»Jag denna ömhet mer än verldens troner skattar.
»Jag är ju nästan gud, om jag dess hjerta rör; —
»Men Atis, du är blind, hon till Diana hör.
»Jag vet, Camillas syn min plåga endast öker,
»Men i sitt eget qval sin lindring hjertat söker.
»Jag ville se och dö — mitt öde det begär. —
»Men Atis, har du glömt, hvems nymf Camilla är?»
Med sådant sorgligt rop han alla nejder fyller,
När dagens klara bloss naturens sköt förgyller.
