Men ingen redig bild det glada ögat finner,
I spegelns hvirfvelgång dess tydlighet försvinner.
Men, fast dess falska glas en stympad målning bär,
Han alla uslas tröst och verldens lisa är;
Som lifvets största skatt de dessa bilder gömma,
Och midt i smärtans sköt de största plågor glömma.
Hvad hjertat redan har det icke smaka vill,
Vår framtid nytjas blott, förrän han blifvit till.
Den sena åldern hit i dödens sällskap vandrar,
Han uti spegeln ser, dess skapnad sig förandrar,
Dess nakna ben bekläds, som äro utan märg,
Dess anlet fylles upp af friskhet, mod och färg.
Hit mannaåldern går och uti spegeln skådar,
Han honom evigt namn och verldens dyrkan bådar,
Allt viker för det mod, som i hans hjerta rår,
Än mer han tror sig se en evighet af år.
En yngling springer fram och uppå spegeln pekar,
Han tror sig råka der blott kärlek, fröjd och lekar.
De blyga nymfers flock till spegeln sig bege
Att evig trohet der med evig skönhet se.
Dit Atis full af sorg med hopen äfven stöter,
Han kastar ögat fram och strax Camilla möter.
Uti en hastig skymt han henne blidkad ser,
Uti en annan skymt hon re’n gudomligt ler.
Han ville skåda mer, men allt i hast försvinner,
Och han Dianas lund vid dagens gryning finner.
I denna helga lund Camilla tröstlös var,
Och Atis’ oskuld re’n för hennes tanka far.
Hon repar upp de ord, som han i templet sade,
Att han med menlöst blod ej jorden sölat hade.
»Jag usla!» ropar hon, »som Atis så bemött,
»Vid mina stränga ord hans hjerta säkert blödt;
»Naturen i hans själ ej minsta vildhet gjutit.
»Jag ensam är ju grym, jag har mot oskuld brutit.
»Ack, hvad jag varit hård! ack hvad jag varit blind!
»Jag några tårar såg, som rann utför dess kind.
»Hvi har jag med min hand ej torkat dessa tårar?
»Mitt fel förlorar mig och in i hjertat sårar.»
Camillas gråt till slut dess andedrägt förtar,
Att Atis blidkad se hon dock en aning har.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/83
Den här sidan har korrekturlästs
75
