76
Tre gånger ljusets gud sitt lopp kring verlden lyktat,
Och för dess klara vagn tre gånger mörkret flyktat,
Se’n Atis i sitt lopp från menskor vikit har.
Han till Dianas lund sin kosa ändtligt tar,
Han der Camilla ser, men grant sin låga döljer,
Hans tunga bunden är, men ögat henne följer;
Hvar nymf kan lättligt se, att han förtviflad är,
Men ingen gissa kan hvad sorg hans hjerta tär.
Han sväljer ner sin gråt och sina händer vrider.
»Hvad skada,» sade de, »att denna yngling lider,
»Törhända att han mist en far, en mor, en vän!»
Camilla ensam är, som känner allt igen.
Hon blygsamt om hans qval med englaåtbörd frågar;
Hans själ förvirrad blir, och hela blodet lågar,
Men tystnan segrar dock, hon endast får till svar,
Att han en usling är, som himlens vrede drar.
Så snart som verldens bloss vid österns portar brinner,
Uti Dianas lund hvar dag man Atis finner,
Hans plåga föder sig och växer ständigt der.
Camilla märker grant, hur högt hon älskad är;
Hon tröstlös hade dött, om ej hans hjerta brunnit,
Hon nu förtviflad är, att hon hans hjerta vunnit.
Hon söker efter köld, den hon ej finna vill
Och ville glömma bort, att Atis varit till.
Dess sinne fylles upp af glädje och af fasa;
Fast Fröjas lågor re’n i hennes sköte rasa,
Hon dock Dianas hämd för sina ögon har,
Och ifrån Atis syn hon sig i skuggan drar,
Men strax hon glömmer sig och efter honom söker,
Och när hon Atis ser, han hennes fruktan öker.
Han är så full af sorg, att han ju tröstas bör;
Månn’ väl ett vänligt ord Diana vredgad gör?
Hon talar honom till, men i sin själ förskräckes
Och tror att himlens hämd af detta ordet väckes.
En dag då Atis här Camilla ensam ser,
Han af en våldsam drift för henne faller ner.
»Camilla,» sade han, »om himlen strax mig mördar,
»Om än jag mister det jag mest på jorden vördar,
»Min plåga brister ut, mitt brott du veta bör,
»Jag kan ej tiga mer, jag älskar och jag dör!
