Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/87

Den här sidan har korrekturlästs
79

»För dig det andas blott, för dig det först har brunnit,
»Den tid jag dig ej sett i mörker har försvunnit,
»Åt ledsnad offrats upp och tomma tidsfördrif;
»Den tid jag dig ej ser bör räknas från mitt lif,
»Förutan dig vår sol mig ingen glädje bådar;
»Den jord jag trampar på, den verld mitt öga skådar
»Är blott en ödemark, som sorgligt omger mig,
»Men blir en himmel strax, så snart du visar dig.
»Min lycka är en dröm, och snart jag nödgas vakna;
»Jag aldrig bort dig se ell’ aldrig bort dig sakna.
»Emellan ondt och ljuft jag äger intet val,
»Men ömsom är ett rof för vällust och för qval.
»Jag längtar vara fri, när sig min plåga öker,
»Men hatar lika fullt den frihet, som jag söker;
»Jag vill ej hvad jag vill, ty hjertat mig bedrar,
»Jag ville ha mitt lugn och all min kärlek qvar.
»Ett ögonkast af dig kan blod och själ förvilla,
»Jag känner ej mig sjelf, jag känner blott Camilla;
»Jag letar efter dig i allt hvad jag begär,
»Mitt väsen är förtjust, det idel känsla är,
»Min själ tycks fly från mig, och jag få din tillbaka.
»Camilla! kunde du en gång min ömhet smaka,
»Jag ville lemna dig det nöje kärlek har,
»Behålla blott för mig dess tvång och plågor qvar;
»Jag ej begära kan, att himlen mig skall spara;
»Men du, du är ju född att verldens glädje vara,
»Uti ditt bröst likväl en hemlig oro rår;
»Du ser jag ville dö att spara dig en tår.
»Hvad är det då för ondt, som plågar min Camilla?
»Kan ej din Atis få den samma oron stilla?
»Kan någon tviflan än i själen vara qvar?
»Nej, gudamakten sjelf, som hjertat skapat har,
»Som med ett enda ord naturen kan förstöra,
»Han oförmögen är min eld tillintetgöra.
»Jag känner, jag förgås den stund han ökar sig.
»Camilla, får jag tro, att du så älskar mig?

Camillas hela själ vid denna fråga bäfvar,
Men allt hvad Atis sagt för hennes tanke sväfvar.
Hans kärlek och hans tal, som utan konster är,
Den sanning och det ljus hans rena uppsyn bär,