80
Hans suck, hans ömma röst, som in i själen sårar,
Hans ungdom, hans behag, hans fruktan och hans tårar:
Allt i Camillas bröst en våldsam verkan gör.
Hon kan ej stå emot den makt, som henne för.
Dess blyga ögonkast sig ned till jorden sänka.
Hon ändtligt ropar ut hvad hjertat knappt törs tänka:
»Gudinna, hvilkens lag jag i mitt hjerta bär,
»Jag saknar all din hjelp; din nymf förlorad är!
»Jag kan ej mer än dö, om mig din hämd förföljer,
»Jag tusen gånger dör, om jag min kärlek döljer.
»Min Atis! jag dig nu för sista gången ser,
»Farväl, jag älskar dig, begär ej veta mer.»
»Nej, grymma», svarar han, »du aldrig kärlek kände,
»Du endast i mitt bröst en afgrundslåga tände;
»Du flyr ifrån min syn, då du mig lycklig ser;
»Du tror du älskar mig, och du mig döden ger».
»Du blinde», svarar hon, »hvad gagnar mig din låga,
»Min kärlek fåfäng är, om du ej vet min plåga;
»Jag ensam känner då, hur högt jag älskar dig,
»Och finner inga ord att kunna yttra mig.
»Ack himmel! du som tändt den låga, som mig bränner,
»Ack skapa ock ett språk, som säger hvad jag känner,
»Ell’ har din allmakt ej åt Atis kunnat ge
»Att läsa i min själ och hela hjertat se?
»Ack grymma! har du glömt hvad jag för din skuld lider,
»Hvad tvång jag undergått, hur mot mig sjelf jag strider,
»Hur jag mitt ljufva lugn åt dig har offrat opp?
»Jag ensam skapad är att lefva utan hopp.
Jag hör Diana till, jag får dig aldrig äga,
»Jag borde frukta släds att dig för mycket säga,
»Men tungan röjer allt som står i hennes makt,
»Och hjertat säger mig, att hon för litet sagt.
»Jag vet af ingen konst, jag röjer fritt min låga.
»Hur kan man hjerta ha det som man älskar plåga?
»Om blott den minsta köld jag vist i mina ord,
»Mitt samvet aggar mig, liksom jag gjort ett mord.
»Min Atis, ser du ej hvad i min uppsyn lyser?
»Nej, med så mycket ömt, som detta hjerta hyser,
»Ej någon älska kan, och ingen älskat har;
»Mitt väsen hör dig till, jag äger intet qvar,
