86
Det var Diana sjelf, som uppenbarad blef.
Strax till tartarens djup hon mörkret återdref.
Gudomlighetens eld i hennes ögon lyste,
Uti sitt kyska sköt hon nåd och styrka hyste.
Naturen häpen blef vid denna gudasyn:
De ålderstigna trän, som tränga genom skyn,
Af vördnad böjde sig ned till de låga dalar,
Allt uti tystnad sjönk, Diana ändtligt talar:
»Camilla», säger hon, »jag all din oskuld ser,
»Och himlen är tillfreds, han dig åt Atis ger.
»Din låga är så ren, att hon naturen hedrar;
»Att älska är en drift, som hjertat ej förnedrar;
»Jag känner ingen dygd, som onaturlig är.
»Men som min stränga lag ett evigt tvång begär,
»Så lemnar jag dig fri der Astrilds rökverk brinner.»
Så snart hon detta sagt, hon uti skyn försvinner.
Strax denna lund förbyts: ett präktigt fält man ser,
De tjocka granars hvalf i jorden sjunka ner,
Det mörka berget syns uti en rök försvinna,
Och kärleksgudens tron uti dess rum upprinna.
Midt i en myrtenskog han redan upphöjd är,
Och blomstrens anda dit den glada guden bär.
Han far ur Atis’ sköt i famnen på Camilla:
»Se’n himlen», ropar han, »er låga velat gilla,
»Båd kärlek och natur ert hjerta dyrkat har.
»Jag helgar eder nu att offer åt mig bära;
»Er vällust är min tjenst, er sällhet är min ära».
Daphne.
Uti den ålder Daphne träder,
Då nöjet öfverhanden tar,
Då hopp och ungdom sinnet gläder,
Då menlösheten än är qvar,
Och intet fåfänghetens väder
Dess späda hjerta uppblåst har.