Den täckhet, som i snaror lindar,
Som alltid mer än skönhet klär,
Hon i sitt hela väsen bär;
Hon vet ej af, att hon förblindar,
Fast hon naturens prydnad är.
När en gång ögat henne finner,
Kan det ej lemna henne mer;
Dess åsyn en förvirring ger,
Och när hon ur din syn försvinner,
Du henne i ditt hjerta ser.
Om något sällt är jorden ämnadt,
Så bör så mycket skönt och godt
Åt sällhet vara öfverlemnadt.
Ack, Daphne, du ej vet din lott,
De nya sinnen, som du fått,
Dig än med ljufva känslor narra;
Än har ej hjertat lärt att darra,
Det längtar och det njuter blott.
Naturens fägring för dig strålar,
Du allt med nöjets synglas ser;
De taflor bildningskraften målar
Du en fördubblad skönhet ger.
Allt på din minsta vilja vaktar,
Allt ler och allt förnyar sig;
Du en förtjusad verld betraktar
Och tror hon blott är gjord för dig.
De nöjen dagen åt dig skänker
Du utan ånger, utan strid
Och utan ledsnad kännes vid;
Om natten i en stilla frid,
Du dig i sömnens armar sänker,
Der nöjet dig till mötes är.
Det släpper löst förnuftets tömmar
Och skapar under lek och drömmar
Den sällhet, som din själ begär.
Ditt intåg skall i verlden göras,
Der under yppighet och prakt
En lycklig oskuld skall förstöras
Och tvingas under vanans makt.
Du som ett siradt offer föres
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/95
Den här sidan har korrekturlästs
87
