Förord.
Liksom folkvisan i allmänhet hos oss länge varit missaktad ock förbisedd, så har detta i ännu högre mått varit fallet med barnvisan. Ock detta är icke underligt. När man visade så förnämt förakt för den egentliga folkvisan, huru skulle man väl då kunna tänka sig möjligheten att finna något som hälst värde i dessa konstlösa rim från barnkammaren! De voro helt enkelt barnsligheter ock barnjoller, som hvilken moder eller barnpiga som hälst »satte i hop», därför att — såsom det heter i en visa —
det skall nånting låta,
att inte små-barnen ska gråta.
Ehuru folkvisan numera blifvit ett stående nummer på konsertprogram ock gjorts till föremål för vetenskaplig forskning, hysa dock många fortfarande samma mening om barnvisans ringa värde ock skola säkert som bortkastad betrakta den tid ock flit, hvilken nedlagts på denna samling.
När en illustrerad samling vaggvisor, kallad Barnkammarens bok, utkom till julen 1882, fick man här ock hvar läsa anmälningar, där själfva visorna förklarades vara platta, innehållslösa, blotta ordsammanställningar, fullkomligt nonsens o. s. v., ock det vore illustrationerna ensamt, som gåfve boken dess värde. Under visornas insamling har jag mer än en gång råkat på samma föreställning, ock när en studerande vid Hernösands folkskollärareseminarium i sin hembygd i Västerbotten skulle uppteckna visor för min räkning, måste han afstå därifrån för att ej genom sysselsättning med en så ovärdig sak förspilla sitt anseende ock gå miste om gynnares understöd. De förnumstige kritici ock den svärmiskt religiösa landtbefolkningen må man dock förlåta; deras omdömmen bero på den vanliga företeelsen, att hvad man icke känner, det misskänner man.
