För de förra afskrifver jag ur en samling Deutsche kinderreime und kinder-spiele, utgifven af prof. E. Meier, Tübingen 1851, följande väl sagda ord:
»Nog torde det finnas godt om fantasilösa, höglärda herrar, som aldrig varit unga; för dem äro dessa oförargliga naturbarn icke till. De förstå dem icke, emedan de icke kunna finna någon »tanke» hos dem. Andra människor åter hafva med tiden blifvit så förståndiga ock visa, att de icke mer förmå fatta, huru de någonsin kunnat glädjas åt slika barnsligheter. Icke häller för dem har jag samlat. Men den som en gång varit ung i sanning ock ännu har nog kvar af ungdomlig spänstighet för att lifligt återkalla i sitt minne sin ungdoms paradis, han blyges helt vist icke häller för denna ungdomliga tjusning. Gärna känner han sig likasom med ett trollslag flyttad åter till den tid, då dessa flyktiga toner tjusade honom på nytt, gåfvo honom hans första andliga näring, riktade hans fantasi, ledsagade hans lekar ock sväfvade för honom i hans drömmar. Dessutom äro många af dessa rim så sinnrika, naturliga, naiva, samt komiska ock täcka, att de äfven för sin egen skull förtjäna att läsas af äldre».
Hvad den lärde förf. här yttrar om de tyska barnrimmens allmänna karaktär äger sin fulla tillämpning på nordiska rim af samma slag. Skulle någon särskild egenskap framhållas såsom utmärkande för barnvisorna, vore det den, att de utan gensägelse måste anses vara mera ursprungliga ock omedelbara än hvarje annan art af folkpoesi, vallvisan möjligen undantagen.
Man beskyller vår tid att vid högtidliga tillfällen, då den fosterländska känslan lifvas af stora minnen, till öfverdrift prisa våra förfäders mandom, mod ock andra sköna dygder. På samma sätt låter det tänka sig, att den inspirerade folkskalden sett alt ljusare, än hvad det i värkligheten varit, att det i själfva värket ej alltid vore så helt med den trogna kärlek, hvarom folkvisan älskar att sjunga, med ett ord: att folkvisan ej vore något fullkomligt sant uttryck för sin tids tankar ock föreställningssätt. Det vill synas, som skulle sådana misstankar als icke kunna uppstå med afseende på barnvisan ock i all synnerhet vaggvisan. När skulle väl de tankar ock känslor, som bo i människobröst, sannare framträda ock söka sig uttryck, än när modern
