söfver sitt späda, menlösa barn, sitt hopp ock sin ålderdoms stöd? Då, om någonsin, måste alt svek, all flärd ock förställning vara fjärran ock människan framstå i den nakna värkligheten.
Vid en blick på de följande visorna finner läsaren först en grupp allvarsamma, som handla om lifvets sorger ock bekymmer. Så följer en långt större afdelning, som handlar om djur af ett eller annat slag ock är ett uttryck för barnets alltid ock öfveralt kända kärlek för sådana. »Eine hauptunterhaltung der kinder bilden die hausthiere», yttrar också Zingerle, Das deutsche kinderspiel im mittelalter, Innsbruck 1873. De till denna afdelning förda visorna sammanhänga nära med de därpå följande, hvilka ursprungligen äro vallvisor ock ännu, åtminstone delvis, brukas som sådana. De efter dessa följande visorna handla om kärlek ock frieri, ock äfven dessa tala säkerligen sanning. Moderskärleken vill se alt i ljust; intet barn är så snält, så vackert ock framför alt utrustadt med så god iakttagelseförmåga som ens eget. De ömma omsorgerna sträcka sig från vaggan till den tid, då barnet skall stå i blomman af sin ålder; ock hvad bättre kan då modern önska det än ett lyckligt gifte? Oenighet eller t. o. m. otrohet inom äktenskapet utgör ämnet för en flock visor, af hvilka en hör till de allra vanligaste vaggvisorna. Vidare finnas vaggvisor af skämtsamt innehåll, ock af denna flock handla några om åtskilliga missöden, hvarför barn pläga vara utsatta.
Jämte det barnvisorna troget afspegla barnets ock värklighetens värld, äro de till sin uppkomst afgjordt folkliga. Nyligen har hos oss yttrats, »att våra flesta folkvisor äro diktade af lärde, mycket ofta af utländingar, icke sällan vid skrifbordet», ock att »när man med lugn ock oväld genomgår den Geijer-Afzelianska normalsamlingen, upptäcker man lätt, att största delen af visorna äro utländingar, ock att dessa äro delvis obetydliga, evigt återkommande till hufvudmotivet: förhållanden mellan könen, tillåtna ock otillåtna». Detta hårda omdömme om våra yppersta klenoder af medeltida diktning må nu vara befogadt eller ej med afseende på den egentliga folkvisan; säkert är, att det minst slår in på de muntliga öfverlemningar, vi här sammanfört. Visorna äro själfva med den enkelhet, naivitet ock friska fläkt, som genomgå dem, det bästa beviset för att
