Sida:Svenska blasverkens historia.djvu/25

Den här sidan har korrekturlästs
— 21 —

trador, och sådana enkla kammar B, som de jag nämt för Rockhammar och vid Fig. V, utaf ett fem alnars öfverfalls-vattenhjul, anlagdt ned under första botten, eller som teckningen, Fig. 2+12, utvisar. Jernlänkar m, m, som, igenom tvenne bottnar, eller golf, gå till öfra våningen, (se Fig. 2, och 2+12), på kroken g, kunna ock der aflossas, samt tradorna såmedelst nedsläppas; då vattenhjulet kan nyttjas till en Bokare, hvilken åter, när Blås-machinen går, står uppstängd. Denna blås-inrättning gör äfven fullgod tjenst.

Våg-anstalten blir likväl alltid ifrån kammar oskiljaktig, och ingen konst kan någonsin gifva, med dem, en så jemn bläster, och en så lindrig påkänning i verket, som med vefvar. Härvid bör ock märkas, att vattenhjulet, med vefven, får göra ett helt omlopp för hvarje drag, som Bäljen gör; hvilket, enligt hvad förr är sagdt §. 20, äfven blir en förmån, då utvexling med kugghjul skall undvikas.

§. 22.

Men undertiden, och sedan Blås-machiner, som kunna blåsa till flera eldar, samt gifva jemn bläster ur en enda tätta till hvar eld, hunnit blifva så fördelaktigt kända på flera håll; begynte man ock tänka uppå, att med flera, till en väderlåda sammanställda, spets-Bäljor, undvika en större kostnad, och åstadkomma lika verkan. Herr BruksPatron Jakob Tersmeden på Hinsberg föll på den tankan, och uppgjorde först en