Sida:Svenska blasverkens historia.djvu/30

Den här sidan har korrekturlästs
— 26 —

§. 28.

De så kallade Vidholmske Blåsmachinerne hafva den lyckliga egenskapen, att Bälj-blocken, häftade med sin ena ända vid en fast punkt, eller axel x, och, liksom kåpan på en gammal träbälj, rörliga i den andra ändan, anföra de sig sjelfva, och medelst sjelfva list-gångarne, så, att vefven, under blocket belägen, medelst en enkel vefstake, kan häfva blocket i uppgående, och i nedstigande varsamt understödja detsamma, hvarvid friktionerne för häftyget blifva högst obetydlige, och de hithörande delar så få och enkla, som de någonsin kunna önskas (jemför §. §. 13, 15, Fig. III och IV).

§. 29.

Lika så kunna, som redan visadt är, Blåsmachiner inrättas och drifvas med kammar, och då helst med rörliga kåpor och fasta block, som §. §. 21 och 24, omtala. Anstalten kan likväl aldrig skaffas så enkel, icke heller med så obetydliga friktioner, som då vefvar nyttjas; men med den beskrifna utvexlingen i kugghjul och trälla, fig. VI, undvikas Bälj-trador, och kammens march, eller lopp, rättas både till behofvet och emot vattenhjulets tillbörliga gång: ojemnheterna i blästern, (hvilka i synnerhet härleda sig ifrån kammarnes anfall och aflossning från stråket, eller trad-blecket), förmildras sålunda i möjligaste mått, och full vatten-besparing kan tillika vinnas.