hänföras till den första och tidigare delen af det andra århundradet, hittas nämligen i regeln aldrig tillsammans med mynt.[1] De få undantagen endast bekräfta regeln. Då ett par spänneformer, som sannolikt härröra från en tidig del af andra århundradet, i två grafvar vid Elbing äro funna med mynt, så visa sig dessa vara präglade, det ena just för Marcus Aurelius, det andra för hans företrädares gemål, Faustina d. ä. Dessa fynd betyda således endast, att ett par äldre spänneexemplar varit qvar i bruk ännu på den tid, när mynten allmänt uppträda.[2]
Talrikt uppträda deremot mynten i sällskap med en hel del nya fornsaksformer, som icke kunna härledas ur de förut förekommande, utan tydligen införts genom en ny kulturström. Och man har funnit, att denna kulturström har utgått från de germaner, hvilka på denna tid bosatt sig vid det romerska rikets nordostgräns, i södra Ryssland, Ungern o. s. v. Men äfven myntströmmen har synbarligen kommit från sydost, utbredande sig norrut utefter de tre stora nordtyska floderna. Att den haft denna rigtning och icke kommit t. ex. från Rhentrakten, framgår särskildt af den utbredning mynten fått i Skandinavien. Ojemförligt talrikast äro de på Gotland. Af de 117 fynd med i det närmaste 6000 denarer, som ofvan omtalats, härröra ej mindre än 65 med nära 4200 mynt, således öfver 2⁄3 af hela myntantalet, från denna ö. De öfriga äro hufvudsakligen fördelade på Öland, Bornholm, Skåne och de vestdanska öarne. Slesvig har ett par större denarskatter (i de bekanta stora mossfynden från Thorsbjerg och Nydam), det n. v. danska Jylland har deremot blott ett enda mynt att uppvisa. Nästa lika fattigt är vestra Sverige (1 litet fynd från Halland, 1 enstaka mynt från Vestergötland), äfvenså Norge (några få mynt från sydöstra
- ↑ Detta har för Danmarks vidkommande påpekats af museumdirektör d:r Sophus Müller redan i Aarbøger f. nord. Oldkynd. 1874, s. 373.
- ↑ Det finns också ett undantag af annan art, som ställer regeln i en ännu bjertare belysning. Vid Biboro i Mecklenburg fann man i en brandgraf åtta romerska kopparmynt, hvaraf de tre bestämbara visade sig vara präglade i Lyon under Augustus. Men denna graf skiljer sig i hela sin utrustning fullkomligt från allt hvad man eljest känner på germansk botten och öfverensstämmer i stället alldeles med de grafvar, som förekomma i de romerska provinserna. Den innehöll nemligen en liten glasflaska, en lampa och ett par lerkärl af romerskt arbete. Det är således utan tvifvel en resande romares graf. Jfr Beltz, Die Vorgeschichte von Mecklenburg, Berlin 1899, s. 117.
