utveckling af ᛏ runan förutsätter, att äfven några andra runformer särskildt ᚾ (ᛅ) fått ensidiga kvistar (ᚿ) i st. f. dubbelsidiga. Nu har emellertid Roes-stenen ᛅ, n, hvilket bestämdt strider mot en t-form af ifrågasatta slag här, liksom ock Roes-stenens R-form starkt talar däremot. Det återstår därför näppeligen annat, än att anse ifrågavarande streck uppkommet genom felhuggning (Bugge, s. 118, anser kvisten, ehuru »skarpt og dybt ristet», vara »betydningslös»).
Jag vill nu till sist redogöra för den uppfattning, jag förslagsvis bildat mig af betydelsen af figurerna på stenen sammanställda med inskriften.
En ung, af sin egare mycket omtyckt fölunge, kallad »barnungen», har skolat inridas, men har därvid råkat att bli vild och sökt kasta sig öfver ett plankstaket, på hvilket han dock blifvit hängande med plankorna inkörda i bröstet; och har han däraf fått sin bane. Möjligen tjänar den råa figuren öfver hästen att angifva, att ryttaren afkastats och äfven omkommit. Plankorna äro de lodräta linjerna under hästens bröst, hvilka synas å planschen och omnämnas af Bugge s. 114. Linjerna synas mig bestämdt höra tillsamman med den ursprungliga afbildningen.
