Två blad ur vårt folks kulturhistoria.
Af
Eva Wigström (Ave).
I.
Vanhederligt arbete.
I vårt folkspråk finnes ännu — der detta ej hunnit bli alldeles förderfvadt af förvridna ord ur främmande språk — uttryck och talesätt härledande sig från lagbud, sedvänjor, folkfester, fördomar m. m., hvilka alla kanske sedan flera sekler tillbaka blifvit upphäfda, afskaffade och förgätna, men de, ur sitt sammanhang lösryckta talesätten, stå kvar likt förvittrade minnesstenar med knappt tydbara inskrifter.
Bland dessa skenbart meningslösa uttryck har i vår tid i synnerhet: Hederligt yrke, ärliga, hederliga arbetare varit mycket begagnade samt blifvit starkt — nästan utmanande betonade af personer, som ej haft en aning om, att här funnits en tid, då yrken och handtverk voro indelade efter en viss rangordning samt att det, för att få inträde som medlem i väl aktade handtverksskrå, kräfdes icke allenast god frejd, utan tillika »ärlig» — äkta — börd.
I vissa delar af Tyskland var, som bekant, icke alla yrken och handtverk räknade som ärliga och hederliga; det var der företrädesvis linneväfvare och mjölnare, som gällde för »oärliga»; de erhöllo ej tillträde till andra handtverkares föreningar och
