dock ej mod att träda många steg fram från den stugdörr, invid hvilken en stol till henne framsattes; det var en stor lättnad, när hon med åkdon och allt var väl utom stuga och gård.
Ett af nattmannens »vanhederliga» arbeten, var att aflifva och draga huden af hästar, äfven af hundar och kattor, om så kräfdes — och de egendomliga försiktighetsmått, som i ett hushåll vidtogos, för att ingen af dess medlemmar skulle råka i någon beröring med nattmannen sjelf, hans dräng eller verktyg, anas troligen icke ens af flertalet af de personer, som nu uttala ordet »rackare» helt lättvindigt. Nattmännen fingo ej äta vid samma bord, begagna samma skedar eller knifvar som »hederligt folk», och icke ens en af den tidens trasigaste eller mest försupne tiggare, skulle ha förmått sig till att dricka ur samma kanna eller skål som en af dem.
En sorglustig händelse, som 1847, eller kanske något senare, inträffade i mitt barndomshem, vittnar om den djupa afsky som menig man då hyste, icke endast för nattmansyrket, utan äfven för hvarje beröring med döda hästar. Nattmannen var tillkallad — jag minnes ej om det endast var för att afdagataga och flå samt nedgräfva en hästkropp, eller han äfven skulle förrätta någon af de operationer på andra husdjur, som han äfven åtog sig; nog af, han och en af hans drängar uppehöllo sig en hel förmiddag i stallarne. På bordet i folkstugan stod alltid ett par kannor och krus, fyllda med svagdricka, afsedda för tjenstfolket, eller hvem som eljest hade lust att derur släcka sin törst. En yngre dräng kom på förmiddagen in i folkstugan, tog den ena kannan och drack så begärligt, att det frestade en närvarande tjenstflicka till att spela honom ett spratt, och då han satt ned kannan på bordet, ropade hon: »Oj, Lars! Du drack ju ur samma kanna, som rackaredrängen druckit ur nyss. Han hade sitt blodiga knifblad mellan tänderna, när han kom in i stugan.»
Den unge, starke karlen blef likblek och raglade mot väggen, nära att svimma; pigan störtade förskräckt efter vatten, ropande till drängen, att hon bara narrat honom; han hemtade sig så mycket att han kunde vackla ut ur rummet, men häftiga kräkningar inställde sig genast, då han kom ut på gården.
Den allmänna fördomen mot nattmansyrket sträckte sig äfven till allt hvad som rörde hästslakt. Hade någon hästegare fått ryktet på sig, att sjelf, naturligtvis i hemlighet, ha afdragit huden på en häst, straffades detta med missaktning och något öknamn, som
