tydde på nattmansyrket t. ex. Nattick, flåbuse o. s. v. Firades bröllop i en sådan mans hus, kunde man vänta att hästskallar eller andra delar af hästskelett funnos på bröllopsdagens morgon uppspikade på hans port. En sådan hämnd utöfvades så långt fram i tiden som i slutet af 1840-talet.
Att använda någon del af en slaktad häst till människoföda kunde ej ens sättas i fråga; icke ens till föda åt höns, hundar eller svin användes det, ty om någon dristat sig till att koka hästkött, skulle det icke allenast väckt husfolkets vrede, utan äfven gifvit grannar och bekanta stoff till nedsättande historier. Vanligen fördes af nattmannen hästkroppen ut till någon fäladsmark, der kråkor, kajor och korpar flockades omkring den; de hvitnande benen blefvo omsider nedgräfda, i fall ej någon af den tidens många kringvandrande tiggare idkade benplockning som binäring.
I början af 1850-talet märktes en agitation, i afsigt att hos menig man utrota fördomen mot förtärande af hästkött; men skulle detta lyckas, blef det nödvändigt att annan person, än nattmannen nedslaktade djuren, samt att någon mera bemärkt landtbrukare tog initiativet till en sådan reform. Detta kunde dock ej ske utan att knot och missnöje uppstod, äfven i hushåll, der tjenstfolket icke anmodades om att smaka det afskydda hästköttet.
I mitt barndomshem blef vid denna tidpunkt en häst formligen gödd till slakt, och i sinom tid hemtades en i staden bosatt djurläkare, som åtagit sig att slakta och ordentligt stycka det feta kreaturet. På högljus dag och med en viss ostentation förrättade denne ansedde herre det hittills för vanhederligt ansedda arbetet, medan husbonden sjelf biträdde honom. Köttet var på förhand bortskänkt åt olika »ståndspersoner», och endast en ofantlig massa ister stannade i hemmet, till fasa för tjenstpigorna.
Nu gällde det att få köttet transporteradt till de vänner, som fått löfte derom, men detta måste ske genom personer, hvilka ej ännu fått höra att hästen blifvit slaktad. De vackra stekarne lades, väl omlindade, i förseglade påsar, och under tjenstfolkets skadeglada, hemliga fnitter, drogo de utskickade på skilda tider ur gården med sina bördor, men kommo tillbaka, ursinniga öfver att ha blifvit narrade att förrätta ett så ohederligt ärende.
Äfven bland tjenstfolket uppstod oro och harm, ty någon hade inbillat dem, att kokerskan fått behålla en fet stek och att denna blifvit för familjens räkning stekt i en af de stora grytor, hvilka
