den gamla fasan för hästkött, förenad med fruktan för att bli ovetande narrad till att förtära dylikt, får man ännu se på våra salutorg, der nämnda födoämne ej får utbjudas utan att hästens ben, oflådt med hof och sko, hänger fast vid det utbjudna köttstycket. Detta är en vämjelig syn, men tycks dock ej genera kunderna.
Skinn af hund och katt räknades till det »rackartyg», som ingen »ärlig» person tog någon befattning med. I en af de humoristiska byhistorier, som jag i slutet af 1880-talet upptecknade i en af Skånes skogsbygder, förtäljes om en då nyss död barnmorska, som för att täfla med två af socknens friherrinnor skaffade sig en pelskappa, liknande deras. Men för denna barnmorskans lyx fick en hel del af sockenboarnes tama kattor släppa till skinnen, och der hviskades om, att frun stal djuren och mannen flådde och beredde dem i största hemlighet. Nu bar det sig ej bättre, än att en af friherrinnorna önskade se sin kusk klädd i »björnskinnskrage», när han körde för henne och hon förhörde sig försiktigt hos honom, om han skulle vilja flå gamle »Pollo» och sedermera pryda sig med hundens skinn, som ett stycke af hennes »vinterleberi».
Kuskens svar är betecknande fÖr den öfvergångstid, till hvilken historien förlades: »Nog är jag så pass lärd, att jag inte håller det en kristen menniskas ära för när att bära en hundskinnskrage, men inte gör jag mig till rackare och hundkrängare, det är säkert.»
Pollo blef i tysthet dräpt och flådd af barnmorskans man, som, innan han blef befordrad till nämnde värdighet, varit garfvaregesäll, och så uppträda kusken och »fru Nödvändig» samtidigt i komediens sista akt.
Scenen är gästgifvaregården, der vinterbal hålles. De närvarande fruarna ha ute i kapprummet letat fram barnmorskans pels och igenkänt skinnen af sina saknade kissar. Kusken — iklädd sin hundskinnskrage — mutas och börjar, under balgästernas supé, jama af alla krafter ute i kapprummet.
»Jag tror socknens alla försvunna kattor äro församlade derute!» anmärker någon, och en del af gästerna låtsar sig vilja ut och se efter.
Barnmorskan förlorar dock ej fattningen; hon hejdar de främste och svarar, att kattorna naturligtvis samlats för att jama och skrika kring friherrinnans kusk, som stod derute med den halfruttne gamle hundens skinn öfver sina axlar. Derpå öppnar hon dörren och ropar: »Sven, du, släng ut det otäcka hundskinnet, så här blir fred!»
